Min lilla Alma är både det värsta och det bästa. Mest kanske det bästa. För när hon är som bäst glömmer man bort allt det där som gör en galen.Ibland funderar man på om man var tokig som skaffade en sladdis just som livet gick på räls. Som att saker fick stå där man ställt dem. Inga smulor i mängder under fötterna. Man kunde ta sovmorgon om man ville. Och så vidare.
Men som Sara brukar säga. Hon gör oss galna men vad tråkigt livet vore utan henne. Hon har gjort vår familj komplett.
Det finns inget mysigare än att vakna med den lilla handen på kinden och höra hennes lilla stämma:
- Vakna, mamma. Stiga upp nu.
Så egentligen så hoppar jag gärna över de där sovmornarna och vad gör lite smulor mellan tårna.
När man har en alldeles...alldeles underbar liten Alma och dessutom två till alldeles underbart fina barn.
// Mamma for life and I love it ♥
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar